Nu är min födelsedag officiellt över. My super sweet sixteen är helt över, done, borta.
Tråkigt men ändå skönt, jag är en sådan som mår dåligt över att personer kommer ut hem till mig, mitt i skogen, köper dyra presenter bara för att det är en helt vanlig dag på året. Ganska patetiskt egentligen det här med födelsedagar.

Idag märkte jag tecken på ålderskris dessutom, det är lite på gränsen till psykfall. Jag satt och tänkte på så mycket som jag inte hunnit med att göra, och visst jag är inte i en ålder där jag är döende men 16 år är ändå väldigt mycket. Hur kommer det sig att jag inte hunnit göra så mycket mer än vad jag gjort?

Det som också får mig lite deprimerad är att jag ända sen jag fick veta att två av mina farbröder inkl flickvänner väntar barn, så har jag längtat tills jag kan bli den supercoola kusinen, som finns där, shoppar med dom, snackar och gör roliga saker med dom helt enkelt.
Men sen slog tanken mig att när dom växer upp och är tonåringar, alltså runt 15 år, så är jag alltså inte någon cool, ung kusin - nejnej, jag kommer vara runt 30 bast!

Jag må tala i nattmössan, men jag måste medge att jag har väldigt svårt att tro att normala 15åringar vill umgås med sin 30åriga kusin som då beter sig som 13.

Nej, nu måste jag tänka över det här, jag kanske ska redan från första början ljuga för mina kusiner och säga att jag nu är yngre är vad jag är, så dom bär med sig det hela livet och när dom då är 15 år kommer tro att jag är kanske runt 20 år i alla fall?
Frågan är ju om någon av alla andra 100 miljoner släktingar skulle avslöja något för dom om min lögn?

Ja hörrni, det här tål att tänkas på. Nu ska jag fortsätta tänka på det här, medan jag ska göra något som jag aldrig gjort förrut (bara så att jag inte får samma åldersnoja nästa år) till exempel som att stoppa en mugg apelsinjuice i micron och dricka upp eller dansa tango med min katt...

♥